Plastbanta

Ända sedan Melker föddes har jag haft lite ont i magen över det här med kemikalier. Jag läser om hur mycket kemikalier vi har i våra hem. Hur vattenreningsverken tycker att vi ska damsuga innan vi skurar för annars hamnar förmycket kemikalier i deras dammar och de har ingen möjlighet att få bort det. Hur barn redan när de föds har 200 kemikalier i kroppen och att jag genom amning sedan ger barnet ännu fler.

Men vad ska man göra, har jag tänkt lite uppgivet. Det är kemikalier i allt. Visst köper vi ekologisk mat och till kroppsvård använder vi naturliga produkter. Vi köper mycket second hand och tvättar alltid nya textilier. Men barnens grejer är ju plast alltihop, nästan.

Så läste jag hos UnderbaraClara att Naturskyddsföreningens test visade att hennes plastbantning faktiskt gett resultat. Hon hade betydligt mindre kemikalier i sitt barns rum än andra mammor. Det gjorde mig så glad och gav mig hopp.

Så nu börjar vi vår egen plastbantning. Vi ska inte köpa något nytt i plast. Inte till barnen, inte till oss, inte till hemmet. Det kommer naturligtvis att ta lite tid. Vi har inte råd att kasta all plast och ersätta med bra material utan det får komma som det kommer.

Barnen då? Ja, om jag skulle gå in i Melkers rum nu och kasta allt med plast skulle han knappt ha leksaker kvar, tror jag. Han har veckopeng och styr mycket själv vad han köper för leksaker så där kan vi inte bestämma. Men det fantastiska med ett snart 4-årigt barn, är att man kan prata om allt. Vi började prata om vilka material leksakerna har när hans disco-studsboll hade fått punktering och fick kastas. Han var mycket upprörd över att vi inte kunde laga  den och då sa jag att plast kan man nästan aldrig laga. Går det sönder så är det sönder. Trä är bättre. Det ledde till att jag fick berätta vad alla hans leksaker var gjorda av och att han blev skeptisk till plast utan att jag behövde prata om gifter och andra läskiga saker.