tisdag 19 september 2017

Första sommaren med höns


Redan när vi flyttade till gården, bestämde vi att om tre år ska vi skaffa höns och i sommar har vi bott här i tre år. När vi fick reda på att jag var gravid förra hösten, tänkte vi att de planerna får vi nog lägga på hyllan. Med växande mage fanns inte utrymme att bygga något hönshus och att ta på sig mer jobb när man ska ha en nyfödd bebis, ja det är ju bara dumt. Men vi surade rejält över det, båda två och så såg jag en dag en hönsvagn till salu inte så långt från oss. En husvagn, omgjord till hönshus. Det var en möjlighet och vi tog den.


Så fick tio stycken små, icke könsbestämda kycklingar flytta hem till oss i maj. Vi köpte ett flyttbart elstängsel och ett soldrivet aggregat. Det har oftast hållit dem på plats men de bästa flygarna kan flyga över nätet och då och då måste vi jaga in hönsen i inhägnaden igen. De sticker dock inte så långt. När vinbärsbuskarna inom hägnet hade slut på vinbär men buskarna utanför fortfarande hade några kvar, ja då rymde de mest hela tiden. En höna fick för sig att hon borde lägga sina ägg i ett fint litet bo hon byggt utanför, så hon rymde varje morgon men det har vi satt stopp för. Hon är ingen toppenflygare utan hoppade över nätet med hjälp av husvagnen, så det var ganska enkelt att åtgärda. Fördelen med det flyttbara stängslet är att det är enkelt att göra nya hagar och flytta hönsen till nytt bete men på längre sikt vill vi nog ha en mer permanent hönsgård.


När vi fick hönsen var jag höggravid och trött. Efter Charlie kom, var jag istället nyförlöst, så det har främst fallit på Oskar att ta hand om hönsen. Jag har helt ärligt tyckt att de är ganska äckliga och lite läskiga, jag är ingen djurmänniska. Jag höll lite avstånd innan slakten också, för att jag inte ville fästa mig vid något djur jag skulle ha ihjäl. Det hjälpte inte. Att slå ihjäl en tupp, var så mycket värre än jag kunde tänka mig och jag hade inte trott att det skulle vara kul. Jag drömde mardrömmar i flera nätter och varje gång jag blundade såg jag ögonen på tuppen innan jag slog ihjäl den. Till slut ville jag inte leva självhushåll längre, utan flytta tillbaka till stan och dricka latte istället. Men det gick över. Tuppen stirrar fortfarande på mig när jag blundar men jag har lärt mig att leva med det. Om vi får kycklingar och måste slakta även nästa höst, kanske Oskar får be någon annan om hjälp, vi får se.


Vi slaktade tre tuppar och skänkte bort en. Då fick vi kvar 5 hönor och 1 tupp. En ganska lagom flock att hantera just nu. Tuppen heter Gandalf. Han är väldigt omtänksam om sina hönor och håller ihop flocken på ett bra sätt. Han gal lite väl mycket för min smak men jag antar att det är för att varna sina hönor. Hönsen heter Pegasus, Satchitarial, Hönan, Bönan och Grönan. (Barnen stod för namngivningen.) Nu har äntligen alla hönsen börjat värpa och de lägger ägg var och varannan dag. Äggen är så otroligt goda med en nästan orange gula. De flesta äggen är gröna men en höna lägger bruna, nästan rosa ägg. En lägger lite större ägg med dubbelgula. Äggen gör att jag börjat tycka mycket bättre om hönsen och sakta men säkert blir jag lite mindre rädd också.


Jag tycker också att det är fantastiskt hur bra flocken är på att gräva upp marken och rensa ogräs. Det ska vi se till att använda på ett mer organiserat sätt nästa år. De älskar resterna från köket och mumsar i sig allt från äppelskrutt när jag torkar äpplen, till barnens överblivna brödkanter. De bryr sig inte om att sniglarna ätit på blomkålen, utan mumsar glatt i sig allt utom den hårda stocken.


Nu stundar lite renovering av husvagnen inför vintern och så ska vi försöka flytta den lite närmare huset, så att man inte behöver gå så långt i mörkret för att ge dem foder och vatten. Jag hoppas att vi får njuta av ägg ett tag till, innan produktionen avtar för vintern.

tisdag 12 september 2017

På väg ut ur bebisbubblan


Efter en vädermässigt ganska trist sommar, går vi nu mot en vädermässigt tråkig höst. Men jag har ändå massor med energi. Jag gissar att det beror på att jag är på väg ut ur bebisbubblan. Den där första tiden som är både mysig och förvirrande, när man är så mosig i huvudet att det är svårt att tänka klart en hel tanke. Jag minns inte alls de tre första månaderna med Melker och Noa och nu förstår jag varför. Dimman har varit total.

Charlie sprattlar på bordet medan jag äter äggröra på hemägg

Jag tycke ändå att vi haft det riktigt trevligt i sommar. Det har varit kul att få en ny familjemedlem, hitta nya roller och få familjen att fungera igen. Allt har fungerat riktigt bra, trots att Charlie inte är en särskilt nöjd bebis. Nu börjar hon närma sig 3 månader och lugnar ner sig lite grann. Hon ligger gärna på en filt och sprattlar. Brorsorna älskar henne hur mycket som helst och blir inte ens galna när hon skriker hela vägen hem från stan eller måste lyssna på plinkig pianomusik för att INTE skrika hela vägen hem från stan. Lillasyster får göra som hon vill. Hon är Baby Bossen!


Skördemässigt har det inte varit en toppensommar. Dels för att vädret inte varit så bra, dels för att vi inte hunnit med och gödslat, vattnat och plockat sniglar i rätt hastighet. När vi haft energi, har vi jobbat för att förenkla arbetet, som att lägga flis i gångarna mellan lådorna i köksträdgården. Här är det alltid svårt att klippa och i det höga gräset frodas åkersniglarna. Jag kommer skriva mer om vad som funkat och inte funkat i år i ett senare inlägg.


Mesta delen av tiden har ägnats åt planering. När den här fina boken Permakultur - Framtiden i din trädgård, damp ner i brevlådan påbörjades en process att förändra och bygga upp vår gård på ett nytt sätt med nya tänk. Idag odlar vi så mycket som vi hinner med, med tre barn, jobb och gräsklippning men vi vill ju få ut mer och då behöver vi tänka lite annorlunda. Jag kommer prata mer om det i höst, just nu brinner det i huvudet av nya idéer och jag ser fram emot att se vår plats på jorden förvandlas.

Så efter en mycket längre bloggtorka än jag hade tänkt, är jag äntligen på väg ut ur bebisbubblan och hoppas på att uppdatera bloggen i alla fall någon gång i veckan framöver. Dags för slutskörd, förberedelser för nästa odlingsår och planering. Ja, och så blir det väl en del bebisprat också.

onsdag 19 juli 2017

Konserveringstider


Nu är de äntligen dags att plocka fram alla burkar som sparats i källaren hela året och börja konservera. I dagarna har det blivit rosenmarmelad, älgörtssaft, tomatsås och svartbönchili. Vi kände förra året att det var väldigt skönt att ha färdig tomatsås i källaren. Stressiga dagar blev middagen klart på den kvart det tog att koka pasta. Så i år satsar vi på fler hemkonserver. Jag har inga tomater än så länge och blir inte vädret bättre kommer det inte att bli några heller, så jag köpte lite tomater av en lokal tomatodlare och kokade sås. Igår gjorde vi bönchili och då passade vi på att koka lite extra och pröva att koka in en burk. Tänk att ha färdig bönchili att äta i höst!

fredag 14 juli 2017

Fyra har blivit fem


Även om det kändes hopplöst, så kom hon ut till slut. Familjen Ws femte medlem, lilla Charlie. Nästan två veckor över tiden hann jag gå innan min kropp tyckte att hon var redo. De sista veckorna kantades av konstanta förvärkar, sömnlösa nätter och alldeles för mycket smärta. Ingenting blev gjort och vi fick bara vänta. Ett tag var förvärkarna så kraftiga att vi åkte in till förlossningen men vi fick åka hem igen. Själva förlossningen var lite för dramatisk, om jag orkar ska jag berätta om det en annan dag.


Nu har två veckor gått sedan fyra blev fem och vi börjar så smått vänja oss vid att vara flera. Vid att bebisen såklart har bajsat precis när man ska gå in på legoutställningen, att mat måste serveras på en gång och varje eftermiddag behöver pappa och bebis en sovstund i soffan, annars blir de väldigt suriga hela kvällen. Innan någon klipper gräset, städar hos hönsen eller rensar lite ogräs en stund måste man först diskutera och förhandla så att den andra föräldern har koll på bebisen och middagen blir aldrig någonsin klar i tid. Men framförallt har vi enorma mängder bebismys, stolta storebröder och lugna hemmadagar där vi försöker ta tillvara på de få fina sommardagar som serveras. Allting är nästan perfekt!

lördag 10 juni 2017

Äntligen sommar och en vecka kvar

En vecka till BF

Äntligen har sommarvärmen kommit. Idag satte vi både squash och potatis, eller inte jag såklart utan Oskar och Melker. Jag står bara och pekar för jag har så svårt att ta mig upp igen när jag böjt mig ner. Vilket händer hela tiden. Jag böjer mig ner för att plocka några salladsblad, ett ogräs eller något jag tappat och sedan får jag ropa på Oskar som kommer och hjälper mig upp igen. Himla opraktiskt faktiskt. Jag kan inte köra bil för jag når inte fram till ratten längre. Hur stor kan en mage bli egentligen?


tisdag 23 maj 2017

Hög tid att så

Solen skiner och värmen har äntligen kommit. Nu går det fort. Det börjar växa i landet, vi skördar så smått och allt ska i jorden samtidigt. Förra veckan hade Melker lovdag och hjälpte mig i köksträdgården. Då passade vi också på att spela in den här filmen. Då var man fortfarande tvungen att ha mössa, igår kväll hade barnen vattenkrig. 




tisdag 16 maj 2017

Odla höggravid


Äntligen kommer solen och förhoppningsvis också värmen. Jag försöker så, rensa ogräs och komma igång med odlingarna. Men det är svårt för jag är så stor och klumpig. Bebis tränger allt längre ner och jag blir allt mer orörlig. Den här veckan hoppas jag ändå så lite rotsaker och plantera om sånt som börjar bli lite stort i krukorna. Så länge andra i familjen släpar vatten åt mig, klarar jag lite, lite grann. Sen måste jag sova en timme. Att sköta vårbruket som höggravid är nästan lika omöjligt som jag trodde att det skulle vara.

Vi måste vara otroligt organiserade, skriva listor och prioritera som galningar. Eftersom Oskar jobbar heltid och måste göra nästan alla hushållssysslor, finns det inte mycket tid till odling och trädgård. Ändå löser det sig på något sätt hela tiden med hjälp av släkt, vänner, maskiner och massor med genvägar.

Det känns också som att vi nu år tre med det här livet har börjat få lite bättre koll på vad som är viktigt, hur lång tid saker och ting tar och hur mycket vi orkar. Det är en väldigt skön känsla!