Den vräker verkligen ner, den vackra vita snön. På en vecka har min värld förvandlats från ful och tråkig höst till vacker vinter. Allt blir ljusare och det där trädgårdsjobbet jag inte hann med i höst, ja det får helt enkelt vänta. Ett tjockt lager av vit fluffig snö täcker alla ogjorda arbeten, så jag slipper se dem. Jag brukar säga till barnen att den första snön alltid smälter bort men jag gissar att den här får vi ha kvar. Vi har nog nästan fått en halvmeter vid det här laget.
November brukar vara en tuff månad. Mörkt, kallt och blött men i år ser det bättre ut. Redan nu kan vi börja med snölek, sparkturer och pulkaåkning. Det höjer mitt novemberhumör rejält. Men först måste vi skotta. Och skotta. Och skotta lite till. Oskar fick skotta i en halvtimme i morse, bara så att vi skulle få ut bilen ur garaget. Då är merparten av gården inte skottad än och snön bara vräker ner. Men det löser sig. Snön är lätt och luftig och vi har ju all tid i världen att få gårdsplanen framkomlig.
Efter snökanoner och ihärdig snöande i många dagar, är det lätt att bli lite gnällig över allt jobb men jag älskar snön. Tur är väl det. Jag tycker lite synd om människor som bor här uppe och hatar snö. Det blir mycket hat när marken är snötäckt nästan 6 månader varje år. Jag känner istället tacksamhet när snön faller. Jag har alltid önskat mig överkroppsstyrka men hela mitt liv varit svag i allt utom benmuskler. Första vintern här såg snön till att göra mig starkare än jag någonsin varit och det har lett till mycket mindre smärta i kroppen. Jag orkar mer och behöver inte förlita mig på Oskar för alla lyft. Min rygg är bättre än den varit på 10-15 år. Så jag har all anledning att känna tacksamhet mot snön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar