Mardrömmar och köttätande

Ibland drömmer jag sådana otäcka mardrömmar att de känns helt verkliga. De är svåra att skaka av sig och gör att jag kan vara rädd i flera dagar. I helgen hade jag en sådan dröm. Jag drömde att barnen hoppade på stenar över en isbelagd älv och Noa gick igenom isen. Jag började kasta av mig kläderna och springa mot honom men jag visste att jag inte hade en chans. När jag vaknade skrek jag rakt ut och grät hysteriskt. Det fanns bara en sak att göra, jag kröp ner i Noas säng och kramade hans lilla kropp för att känna att han verkligen var här. Lite sådär som när Noa kryper ner hos oss när han har drömt en mardröm. Han hurvade till när jag släppte in kall luft under täcket men sen tog han sina små händer och kramade om mig. Vi låg så. Han sov och jag kände hur drömmen rann bort. 

Så vaknade han. 

- Mamma?

- Jag var tvungen att krypa ner hos dig, för jag drömde en så läskig mardröm.

- Vad drömde du då? undrade Noa

- Att du föll ner i en vak. 

Han tittade frågande på mig. 

- Vet du vad en vak är för något?

Han skakade på huvudet. 

- Det är ett hål i isen. 

- Jag vill inte ramla ner i ett hål i isen. Jag vill bara göra gropar där jag kan fånga rovdjur. 

- Okeeeej, svarade jag. 

- Jag ska jaga varg och björn. Men inte räv tror jag. 

- Men om räven äter upp mina hönor, då kan du väl jaga räv, frågade jag.

- Ja och om räven äter upp dina bin ska jag också skjuta räv, för jag vill ju ha honung. Honung är så gott och bra när man är sjuk. 

Nu hade Melker tydligen vaknat också, för från sängen ovanför hördes:

- Men jag tycker inte att du måste skjuta den. Du kan väl bara flytta den till en plats längre bort?

- Nä, jag ska skjuta djur för jag vill ha kött! sa Noa bestämt. Jag ska jaga gris också, för det är så gott.

- Gris brukar man inte jaga, sa jag. Den föder man ju upp på gården och tar till slaktaren. 

Noa såg besviken ut. 

- Men du kan jaga vildsvin. Det är ju som gris fast vilt. 

- Ja, ja. Jag ska jaga vildsvin, ropar Noa.

Från sängen ovanför hörs en stor suck. 

- Det tycker inte jag är en bra idé, sa Melker. 

Så fanns inte den otäcka mardrömmen längre. Mina fina barn fanns här hos mig, precis som det ska vara. Jag reflekterade över hur olika syn mina barn har på köttätande och jag förstår precis varför det har blivit så. När Melker var liten var vi vegetarianer och berättade ofta för honom att vi inte åt kött och inte ville döda djur. Det bär han fortfarande med sig. Han är ingen stor köttätare och tycker inte att man ska skada djur. 

Noa har under hela sitt liv haft föräldrar som tror på att producera den mat man äter själv och att kött är en del av en hållbar livsstil på så här nordliga breddgrader. Han växer upp med att alla vänners föräldrar jagar och längtar tills han får skaffa en egen bössa och fixa sitt eget kött. Han älskar kött och tycker att vi ska skaffa en hona till vår kanin, så att vi kan få kaninungar, som vi sedan äter upp. Det tycker Melker är en väldigt dålig idé. Spännande hur mycket de där första åren i livet påverkar oss, trots att vi inte minns något från de åren.