Familjen W på Hallonbackens årskrönika 2018

2018 var ett extremt år på många sätt. Vädret var helt galet. På vintern fick vi sjukt mycket snö utan någon skare så det gick inte att ta sig fram någonstans. Snön ville aldrig smälta heller och våren lät verkligen vänta på sig. När den väl kom så sa det bara pang. Vi gick från översvämning till torka på bara två veckor. Trots den sena våren badade barnen ändå den 1:a juni. Helt galet.

Sen blev sommaren varm, varm, varm. Till slut var det så varmt i sjön att den nästan inte svalkade längre och vi fick åka till havet för att bli lite kallare en stund. Den varma sommaren gjorde att mycket av våra projekt fick vänta till hösten och vi hängde mest bara på en filt i skuggan. De stora träd som skuggar stora delar av vår tomt var väldigt uppskattade den här sommaren.

Odling

2018 var ett fantastisk odlingsår på många sätt och jag har fortfarande när vi närmat oss jul, knappt köpt en grönsak. Någon gurka för att barnen så gärna velat ha men annars lever vi fortfarande på det vi lyckades odla i somras och det lär fortsätta någon månad till. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse att producera så mycket ätbart.

Tomater gick hur bra som helst och vi fick till och med äta solmogna tomater från friland och det är vi verkligen inte bortskämda med. Vi fick också mängder med sallad, bondbönor, ärtor, vintermorötter, vintersquash, rödbetor, vitlök, kryddörter, grönkål, rädisor, jordgubbar och jordärtskockor. Det som gick lite mindre bra var lök och potatis, de vill ha lite mer vatten än det kom i år samt palsternacka och kålrot som inte ville gro i värmen.

Det som var tungt i år var så klart vattningen. Jag hade inte bevattningsförbud och kunde vattna men slet i värmen med slangar och vattenkannor. Ett tag ville jag bara ge upp och se allt dö men jag kämpade vidare. Jag tackar täckodlingen för att skörden blev så bra som den blev.

Utökning av odlingarna

Även om jag fick gott om grönsaker så har vi inte tillräckligt med odlingsland för att odla alla våra grönsaker. I vintras gjorde vi upp en plan för hela vår tomt, utifrån ett permakulturperspektiv och bestämde var vi ska sätta fruktträd, ha fler odlingar och en liten skogsträdgård. Projekt som kommer att ta kanske 10 år att genomföra så vi satte igång på en gång.

Den här gången gjorde vi rätt och började närmast huset. Här byggde vi, precis innan tjälen gick i jorden, en uteplats som ska kantas av örter och annat ätbart. Vi satte sparris, byggde nya land kring den lilla dammen och gjorde ytterligare en odlingsbädd. Det var väldigt roligt att se hur min vision sakta växte fram och började bli en enhet. Det kommer väl ta minst en sommar till innan jag är klar men jag hann så pass långt att jag kan se hur bra det kommer att bli.

Fruktlund

I maj var jag på trädgårdsmässa och köpte små träd och bärbuskar. De har sedan planterats i den blivande fruktlunden och längs kanterna i barnens lekpark. Äpple, päron, körsbär, blåbärstry och allåkerbär var nyinköp under året och jag hoppas att de flesta klarade av att etablera sig trots torkan. Vi får väl se hur många som lever i vår. Jag satte också en liten häck av svarta vinbärssticklingar och flyttade två små plantor röda vinbär. Jag planterade dessutom både smultron och jordgubbar i massor.

Livet 

Det här året åkte vi också på långresa till Göteborg, Legoland och Eskilstuna. Jag minskade min hönsrädsla så pass att jag faktiskt kan sköta om hönsen lite grann själv. Vi renoverade klart barnens rum, byggde en sandlåda, flyttade tunnelväxthuset, lagade en trasig balkongdörr, putsade nästan alla fönster och rensade hängrännorna. Inte illa för en familj som också har tampats med sömnbrist, sexårstrots, sjukdomsbesked, snöskottning och allt annat livet innehåller.

Mitt i alla halvfärdiga att-göra-listor måste jag gång på gång påminna mig livet är det som händer nu. Det är inte en tävling i vem som får mest gjort, inte en prestation utan en upplevelse som finns varje stund om man bara ser den. De allra finaste stunderna i livet är ju oftast de där små sakerna mellan alla händelser. Att de vattenrädda barnen simmade långt ut i sjön efter en varm sommar, att Charlie lyckligt säger Mammamej när hon får ligga under mitt täcke, att sexåringen kryper in i min famn när han kommer hem från skolan och att diskutera livet med 9-åringen. Efter ett helt ärligt väldigt tungt år där jag är helt psykiskt slut, är det ändå sånt jag minns. De små stunderna och världens godaste chokladsorbet i Göteborg.