Gräsklipparfilosofi

Det var en sak som slog mig när jag tittade upp från gräsklipparen idag och tittade ut över den vildvuxna blandning av skog, äng och mossa som äntligen är våra, våra, marker.

Jag är faktiskt vuxen.

Det är så lätt att glömma det när man och gör som alla andra och går till jobbet som alla andra för att ha råd med hyran som alla andra och kör barnen till dagis som alla andra att man måste faktiskt inte göra som alla andra. Man är vuxen.

Jag får göra som jag vill.

Även om en hel hord av normalbegåvade bankstjänstemän står med stoppskyltar och säger "Kalkylen går inte ihop." och tusen släktingar säger "Ja, om man hade några miljoner att lägga på det så." så måste man inte lyssna. Man kan göra det ändå.

Vi vet såklart inte riktigt vad vi har gett oss in på. Vad som helst kan hända under åren som kommer. Men vi styr våra liv efter våra övertygelser, och inte efter samhällets, grannarna eller traditionen. För vi är vuxna - och då måste man fatta sin egna beslut.

Tänk att det ska ta tills man är 36 innan man fattar det.