När jag stått tre timmar i köket och kokat sylt, lagt in gurka och torkat kryddsalt (jag har alltid minst tre projekt igång samtidigt) kommer Oskar hem från jobbet och tar disken. När jag skördat och fixat ute tills jag är så trött att jag inte orkar vara snäll mot barnen, lyssnar Oskar på berättelser, bygger lego och nattar. Det är väldigt skönt att ha det. Någon bredvid som plockar upp tallriken man precis tappade i golvet, för att man återigen tappat känseln i fingrarna.
Nu försöker jag inte skriva en hyllningssång till min perfekta man, för perfekt är han inte. Jag försöker bara säga att vi är bäst tillsammans. Vi glömde bort det i sommar och delade upp gårdens arbete på olika ansvarsområden. Jag odlade - Oskar byggde och fällde träd. Uppdelningen kom till för att jag inte orkade vara projektledare för ännu ett projekt men det blev verkligen inte bra. För när jag inte orkade rensa ogräs, kom ingen och rensade ogräset. Han gick ner i källaren och byggde istället och ogräset bara växte. Det blev ganska ensamt och vi fick mycket mindre gjort än vi brukar få.
Istället för att ge varandra energi och ta vid när den andra blir trött, började en slitsam dragkamp om tid: Nu behöver JAG tid till MITT projekt som är viktigare än DITT projekt. Det sliter hårt på äktenskapet när båda går och surar för att man inte får tillräckligt med tid.
Nu börjar vi hitta tillbaka till det där fina samarbetet. Vi gör projekten tillsammans och genast blir allt jobb mycket roligare. Så i vinter kommer jag också hugga ved och fälla träd och Oskar kommer så microblad och vitlöksblast under lysrör för att få någon grönt när det är som mörkast. Strikt arbetsfördelning funkar helt enkelt inte för oss. Vi ska hjälpas åt, det blir bäst då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar