Min otroliga perennrabatt

Förra året var det bråttom. Efter skolavslutningen drog vi på semester direkt och var borta i en och en halv vecka. Innan det var jag tvungen att hinna plantera allt. Problemet var bara att mitt i en av de bäddar jag skulle plantera satt mängder med blommor som jag köpt genom åren. Blommor som jag köpt på det där Åh, vilken fin blomma! sättet och sedan kämpat för att hitta en plats för. Ni vet, så som man inte ska göra när man köper blommor men alla gör ändå.

Jag ville ju ändå inte kasta dem. Det fanns ju fina grejer här. Alunrot, stjärnflocka, en jättefin ljusgrön berberis och en mörkbladig kärleksört. Så för att de kanske skulle överleva byggde jag en snabb, ny rabatt av grästorv.

Jag hade nämligen grävt upp stora delar av gräsmattan i närheten när jag grävde häck och planterade örter så jag hade liksom en massa gräs över. Jag gjorde en hög med grästorv runt en stubbe, tryckte ner perennerna mellan grästorvorna och la lite halvbrunnen hästskit över. På hösten lät rönnen rabatten bada i torra löv.

Ni hör ju. Jag la inte särskilt mycket tid och jag förväntade mig att det mesta skulle dö under den torra sommaren (för jag ödslade väldigt lite vatten på den här rabatten) eller i alla fall frysa sönder under vintern. Inte kunde väl en perennrabatt frodas i en hög med grästorv?

Ju, det var just det den kunde. I år kommer ALLA perenner jag planterade upp igen och de ser superfina ut. Jag är så nöjd! Nu kanske jag måste ficka till en finare kant eftersom rabatten tänker blomma fint. I fjol la jag bara några stockar runt för att jorden inte skulle kollapsa ner på gräsmattan.

En speciell liten groda

I rabatten ställde jag en liten groda. Jag är inget fan av små porslinsdjur i trädgården (jag gillar mer rostiga saker) men den här grodan är lite speciell. Den fick Noa av vår snälla granne Margareta när vi precis flyttat in och han var två år. Margareta kom alltid ut och pratade härlig bonnska med oss när vi gick förbi. Hon var väldigt trädgårdsintresserad och extremt stark trots hög ålder. Hon klippte alla diken själv med stora trimmern. En dag när Noa som vanligt stod och beundrade hennes samling med porslinsdjur sa hon: Tycker du om den? Här, ta den! En stor skatt för en tvååring och även om mamman gnisslade tänder fick han ha den i en undanskymd del av trädgården. 

Förra vintern gick Margareta bort och nu när jag promenerar förbi hennes hus med en annan liten tvååring är det ingen som kommer ut och pratar med oss och det finns inga porslinsdjur att beundra. Det känns tomt. Så jag ställde fram den lilla grodan i rabatten och varje gång Charlie ser den skrattar hon förnöjt: Haha, goda!