Även om det kändes hopplöst, så kom hon ut till slut. Familjen Ws femte medlem, lilla Charlie. Nästan två veckor över tiden hann jag gå innan min kropp tyckte att hon var redo. De sista veckorna kantades av konstanta förvärkar, sömnlösa nätter och alldeles för mycket smärta. Ingenting blev gjort och vi fick bara vänta. Ett tag var förvärkarna så kraftiga att vi åkte in till förlossningen men vi fick åka hem igen. Själva förlossningen var lite för dramatisk, om jag orkar ska jag berätta om det en annan dag.
Nu har två veckor gått sedan fyra blev fem och vi börjar så smått vänja oss vid att vara flera. Vid att bebisen såklart har bajsat precis när man ska gå in på legoutställningen, att mat måste serveras på en gång och varje eftermiddag behöver pappa och bebis en sovstund i soffan, annars blir de väldigt suriga hela kvällen. Innan någon klipper gräset, städar hos hönsen eller rensar lite ogräs en stund måste man först diskutera och förhandla så att den andra föräldern har koll på bebisen och middagen blir aldrig någonsin klar i tid. Men framförallt har vi enorma mängder bebismys, stolta storebröder och lugna hemmadagar där vi försöker ta tillvara på de få fina sommardagar som serveras. Allting är nästan perfekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar