Lyckan över att kunna springa

Melkers dagis ligger på en liten kulle. Vägen hem börjar därför med en rätt brant nedförsbacke och nedanför är det en korsning. Melker firar ofta att han blivit utsläppt från gården med att springa så fort han kan ner för backen. I vintras när jag var höggravid och knappt kunde gå, definitivt inte springa, var det ett stort orosmoln för mig. Skulle han stanna när han kom ner till vägen? Han stannade ju alltid men det räcker ju med att han inte stannar en gång samtidigt som det kommer en bil. Jag hade ingen möjlighet att stoppa honom själv. Jag ropade därför alltid desperat: Melker, vänta på mig! samtidigt som jag låste grinden efter mig.

Igår när jag hämtade sprang han som vanligt iväg och jag ropade som vanligt: Melker, vänta på mig! men sen sprang jag med barnvagnen framför mig. Fort gick det så var jag ifatt och förbi honom och Melker skrattade så han nästan kiknade och ropade: Vänta på mig mamma! och Noa hoppade i vagnen. Det var en fantastisk stund. Det kändes så skönt att vara tillbaka och kunna leka och skratta med mitt barn. Ingen mer bäckensmärta, barnet är ute.