Redan när vi flyttade till gården, bestämde vi att om tre år ska vi skaffa höns och i sommar har vi bott här i tre år. När vi fick reda på att jag var gravid förra hösten, tänkte vi att de planerna får vi nog lägga på hyllan. Med växande mage fanns inte utrymme att bygga något hönshus och att ta på sig mer jobb när man ska ha en nyfödd bebis, ja det är ju bara dumt. Men vi surade rejält över det, båda två och så såg jag en dag en hönsvagn till salu inte så långt från oss. En husvagn, omgjord till hönshus. Det var en möjlighet och vi tog den.
Så fick tio stycken små, icke könsbestämda kycklingar flytta hem till oss i maj. Vi köpte ett flyttbart elstängsel och ett soldrivet aggregat. Det har oftast hållit dem på plats men de bästa flygarna kan flyga över nätet och då och då måste vi jaga in hönsen i inhägnaden igen. De sticker dock inte så långt. När vinbärsbuskarna inom hägnet hade slut på vinbär men buskarna utanför fortfarande hade några kvar, ja då rymde de mest hela tiden. En höna fick för sig att hon borde lägga sina ägg i ett fint litet bo hon byggt utanför, så hon rymde varje morgon men det har vi satt stopp för. Hon är ingen toppenflygare utan hoppade över nätet med hjälp av husvagnen, så det var ganska enkelt att åtgärda. Fördelen med det flyttbara stängslet är att det är enkelt att göra nya hagar och flytta hönsen till nytt bete men på längre sikt vill vi nog ha en mer permanent hönsgård.
När vi fick hönsen var jag höggravid och trött. Efter Charlie kom, var jag istället nyförlöst, så det har främst fallit på Oskar att ta hand om hönsen. Jag har helt ärligt tyckt att de är ganska äckliga och lite läskiga, jag är ingen djurmänniska. Jag höll lite avstånd innan slakten också, för att jag inte ville fästa mig vid något djur jag skulle ha ihjäl. Det hjälpte inte. Att slå ihjäl en tupp, var så mycket värre än jag kunde tänka mig och jag hade inte trott att det skulle vara kul. Jag drömde mardrömmar i flera nätter och varje gång jag blundade såg jag ögonen på tuppen innan jag slog ihjäl den. Till slut ville jag inte leva självhushåll längre, utan flytta tillbaka till stan och dricka latte istället. Men det gick över. Tuppen stirrar fortfarande på mig när jag blundar men jag har lärt mig att leva med det. Om vi får kycklingar och måste slakta även nästa höst, kanske Oskar får be någon annan om hjälp, vi får se.
Vi slaktade tre tuppar och skänkte bort en. Då fick vi kvar 5 hönor och 1 tupp. En ganska lagom flock att hantera just nu. Tuppen heter Gandalf. Han är väldigt omtänksam om sina hönor och håller ihop flocken på ett bra sätt. Han gal lite väl mycket för min smak men jag antar att det är för att varna sina hönor. Hönsen heter Pegasus, Satchitarial, Hönan, Bönan och Grönan. (Barnen stod för namngivningen.) Nu har äntligen alla hönsen börjat värpa och de lägger ägg var och varannan dag. Äggen är så otroligt goda med en nästan orange gula. De flesta äggen är gröna men en höna lägger bruna, nästan rosa ägg. En lägger lite större ägg med dubbelgula. Äggen gör att jag börjat tycka mycket bättre om hönsen och sakta men säkert blir jag lite mindre rädd också.
Jag tycker också att det är fantastiskt hur bra flocken är på att gräva upp marken och rensa ogräs. Det ska vi se till att använda på ett mer organiserat sätt nästa år. De älskar resterna från köket och mumsar i sig allt från äppelskrutt när jag torkar äpplen, till barnens överblivna brödkanter. De bryr sig inte om att sniglarna ätit på blomkålen, utan mumsar glatt i sig allt utom den hårda stocken.
Nu stundar lite renovering av husvagnen inför vintern och så ska vi försöka flytta den lite närmare huset, så att man inte behöver gå så långt i mörkret för att ge dem foder och vatten. Jag hoppas att vi får njuta av ägg ett tag till, innan produktionen avtar för vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar