Melker håller på att få en kindtand, det är jättesynd om honom. I måndags hade han gråtit hela dagen på dagis så på tisdag fick han vara hemma med sin onda tand. Självklart vill jag ge honom stöd och närhet, problemet är bara att han är en sån himla brat när han har ont. Gnäller hela tiden. Säger:
- Vill inte ha/se/lyssna på/göra!
om precis allting och går och rycker mig i benen. Och gnäller. Och gnäller.
Jag har långt mycket mer tålamod än jag någonsin trodde att jag skulle ha, men tillslut brann det bara till i mig. Jag orkade inte mer gnäll. Eftersom jag inte ville explodera och skrika åt en 2-åring, gjorde jag det jag alltid gör när det blir för mycket. Jag gick och la mig i sängen och surade.
Jag hann inte ligga länge innan det stod någon vid sängkanten.
- Mamma inte sova!
- Nej, mamma ska inte sova.
- Upp!
- Näe. Jag är skitsur och nu måste jag få ligga här tills jag slutar vara sur.
- Stor suck! Jag hjälpa dig.
Så klättrade han upp i sängen. Lite förvånat frågade jag:
- Hur ska du hjälpa mig då?
- Du läsa Nell på våren.
Så plockade han fram boken, gosade in sig bredvid mig kind mot kind och jag läste Nell på våren. Och när boken var slut var jag faktiskt inte sur länge. Bara otroligt stolt över min fantastiska unge.
Familjen W på Hallonbacken - vägen mot självhushåll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar