Ibland är det lätt att förstora saker som ska hända i huvudet. Gå och oroa sig, lite i onödan för när man väl står där i kyrkan och börjar läsa en dikt på sin pappas bröllop, är det ganska kul. Att skicka en sexåring själv med skolbussen är inte ett sådant tillfälle. Hela året har jag gott och oroat mig för den här dagen. Dagen när jag ska vinka av Melker, som glatt och förväntansfullt hoppar upp på bussen för att åka till skolan och lära sig om bokstaven B. För jag visste ju att det var vad som väntade när vi köpte huset på landet 1,5 mil från närmsta skola. Skolskjuts.
Jag stod vid busshållplatsen och försökte hålla mig lugn, försökte att inte gråta. Melker var ju inte rädd, bara glad och förväntansfull. Äntligen är han stor och får gå i skolan och åka buss själv. Ingen mamma som står i vägen och hindrar utvecklingen. Ändå brände tårarna bakom ögonlocken. Så går Noa fram och ger Melker en kram:
- Jag älskaj dej. Även näj du äj på föjskoleklass. Så kommej du hem med taxi sen.
Hur kan man inte gråta då?
Jag känner mig glad och stolt över att jag uppfostrat ett så modigt barn. Som så gärna vill lära och klara sig själv. Jag känner mig också glad över all tid jag fått spendera med honom. Att jag haft möjlighet att jobba deltid och fått så mycket tid med mitt fantastiska barn. Jag är glad för det senaste året då vi fått vara ännu mer tillsammans på gården. Dessutom är jag glad över att få lite tid med bara Noa, han som alltid behövt tävla med storebror om uppmärksamhet. I tre år är det han och jag två dagar i veckan när brorsan är på skolan och jag inte jobbar. Det ska bli väldigt roligt.
Familjen W på Hallonbacken - vägen mot självhushåll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar