Drömmen som sparris

Sparris är ju så rackarns gott på vårkanten och ända sedan jag började odla har jag drömt om en egen sparrisbädd. Flera gånger har jag bestämt att jag ska köpa sparrisplantor "nästa år", men när det väl blir dags att beställa blir jag så snål. Vill man ha 10 sparrisplantor blir det i runda svängar 600 kr. Det får man ju ett och ett halvt äppelträd för! och så blir det ingenting av den där sparrisbädden i år heller. "Barnen äter ju ändå inte sparris" mumlar jag surt och köper en björnbärsbuske istället.

Nu börjar jag ju arbetet med att bygga min permakulturträdgård och i den premieras perenna grönsaker som kommer år efter år utan så mycket ansträngning. Så i år har jag bestämt mig för att det faktiskt ska bli sparris och för att inte fastna i min egen snålhet den här gången också, så har jag sått sparris från frö. De små plantorna ska jag sedan vårda hela sommaren och plantera nästa vår. I februari sådde jag sorten Mary Washington och de plantorna har redan kommit upp och planterats om. De står där nere i källaren som små fjädervippor. Hur söta som helst.

Idag sår jag en sort som jag fått genom föreningen Sesam. Den kommer från en gård i Gillberga, som ligger ganska nära Oskars föräldrahem, så jag tyckte att det var lite roligt med sparris från hans hemtrakter.

Jag följer Sara Bäckmos instruktioner för att så sparris och det är verkligen inte svårt. Jag sådde 35 frön Mary Washington och 26 plantor kom upp. Nu blir det 25 frön Gillberga. Min dröm är att jag nästa vår, när det är dags för utplantering ska utbrista: "Men var sjutton ska jag få plats med all den här sparrisen!" Nu ska jag bara få plantorna att överleva så länge.

Jag brukar ha lite svårt att få sticklingar och plantor i kruka att överleva genom sommaren för jag glömmer alltid att vattna och sköta om dem. Så för att mina fina plantor ska överleva den här gången ska jag bygga något jag drömt om i flera år, nämligen en barnkammare för plantor. Bara snön smälter någon gång.