Jag tog körkort

Att ta körkort är en rite of passage, ett steg på en självklar utvecklingskurva där alla lär sig gå, cykla, simma och slutligen köra bil. Jag skippade den sista biten när jag var ung och då fick jag kämpa lite extra för att komma ikapp. Jag hann nämligen bli väldigt rädd för att köra bil.

Den 2 juli skrev jag att det här är sommaren då jag ska våga. Vi hade precis varit och klättrat på höghöjdsbanor. Jag såg fram emot en sommar då jag skulle pressa mig ur mina trygghetszoner och våga mer. Klättra, springa, åka vattenrutschkana (hur kul som helst by the way). Det stora målet var att ta körkort i slutet av sommaren. Idag klarade jag uppkörningen.

Det är stort för mig som gråtit mig igenom otaliga övningskörningar, som fått bekämpa haren i mig som bara vill springa när jag kommer till tuffa situationer. Som var så nervös i morse att jag grät hysteriskt i en timme. Just därför tror jag att en intensivkurs var perfekt för mig. Det fanns ingen möjlighet att försöka ta sig ur körningen. Inga ursäkter och inget undvikande beteende. Jag var tvungen att köra mycket varje dag och sakta men säkert kom tryggheten, tron på mig själv. Jag kan köra bil.

Att vara borta från min familj, mina odlingar och mitt vardagsliv och bo i ett hus fullt med fnissiga artonåringar var obeskrivligt jobbigt. Att varje dag tvingas möta allt jag är rädd för var ännu jobbigare. Jag är så slut att de närmsta dagarna framförallt kommer spenderas i soffan. Samtidigt känner jag mig starkare nu än jag gjort på många år, just för att jag vågade.

Nu ser jag fram emot en höst där jag och Oskar kan dela på skjutsning till skola och dagis. Där jag kan åka på kurser och möten jag finner intressanta, utan att vara beroende av skjuts. Åka och bada med barnen när vi är lediga och skjutsa Oskar till flygplatsen när han ska iväg. Barnen ser mest fram emot att jag kan åka på plantskola själv, för det är det tråkigaste de vet i hela världen.